tulpaner

Första återbesöket efter korrigeringen

4 april 2018 – återbesök på kliniken

Liksom förra gången sprang jag upp för alla trapporna till kliniken, men denna gången inte av nervositet utan bara för att helt enkelt. Möttes upp av en jättetrevlig sköterska som ställde alla möjliga frågor. Om min första operation, hur det har gått, varför jag har korrigerats, hur det har gått, hur det känns nu osv osv. Nyfiken, social och jättetrevlig. 🙂 Och än hade jag bara kommit till väntrummet. 🙂

Inte bara elände med gördlarna…

Efter en stund dök sköterskan, jag skulle träffa, upp. Under tiden jag tog av gördlarna pratade vi om ditt och datt och hur har påsken varit osv. Hon förstod hur oskönt fast praktiskt det måste ha varit att ha gördel på över påsken för oj, vad man kan föräta sig på sill och ägg och godis! Det kunde inte jag, kan jag intyga…

Kan själv!

Jag bad att få dra bort tejpen själv, vit tejp som suttit sen operationen. Lite kinkigt kanske, men det fick jag. Ni vet så där kvickt som man drar bort plåster på barn för att det ska kännas minimalt och gå fort över, ja, så ska man inte dra bort operationstejp! 😉 Efteråt fick jag lägga mig på britsen och sköterskan kikade och beundrade så fint det läker. Lite svullen, inte så mycket vätska, lite grann, men inte så jag behövde tömmas. Det är därför det är så viktigt med gördeln på. Jo tack. (Hon påminde nog om det minst tre gånger till under tiden jag var där. Ha ha.)

Och där låg jag och väntade på stygntagning…

Hon kletade på en genomskinlig goja över operationsärret (hon sa var det var men jag minns inte, kanske någon slags skyddsfilm) och satte sedan hudfärgad ny tejp över, ni vet sån tejp som ”andas”. Beundrade operationsområdet lite till, tyckte verkligen det redan hade läkt jättefint. Bådar ju gott, tänkte jag. Sen var det klart! Jag som trodde hon skulle ta stygn. Men det gör de inte, de går bort av sig själv. Ibland lämnar kirurgen kvar en liten tråd i slutet av ärret, men det hade han inte gjort på mig.

Det var då hon sa det. Det var då hon avslöjade att hon sett att den tredelade gördeln jag hade på mig när jag kom satt för löst på mig. Det tyckte jag i och för sig själv också, redan när jag kom hem faktiskt. Gick ju inte att spänna åt den riktigt (och ändå kunde jag knappt andas)! Så kan du inte ha det, sa hon och gick glatt och hämtade en mindre. Hjälp!!!

gördlar
Den tredelade lille djävulen…

 

Hur får man på sig eländet?!

När hon kom tillbaka demonstrerade hon, lika glatt, hur jag skulle få på den. Det enklaste är att du ställer dig med ryggen mot väggen och så spänner du runt så hårt du kan, sa hon och virade den nedersta delen om sig. Den översta delen behövde inte sitta lika hårt med tanke på att man ska kunna andas och få lite mat i sig. Jo, tjena. Sista delen däremot, den som sitter i mitten, den skulle också sitta så där stryphårt. Flämt! Ingår yrsel? För det får man lite på köpet…

När hon var klar och när jag sedan hade fått gördeln på mig, ställde jag alla frågor jag hade med mig. Vad händer om man får nya ärrbildningar? Det fick jag inget riktigt svar på eftersom hon tyckte att allt såg så fint ut och såg ingen risk för nya ärrbildningar alls. Givetvis, är man orolig ska man alltid ta kontakt med sin klinik.

Lyssna på kroppen, tjejer!

Jag frågade om träning, ingen styrketräning på 10 veckor. Promenader går bra och varför inte cykling. Vad man än väljer, lyssna på kroppen! Det där med ”ska bara”, det gick bra för Alfons Åbergs pappa, men det går inte så bra för oss opererade. Vi kan svullna. Så använd gördeln, lyssna på kroppen och ta det lugnt. Vi måste lära oss att lyssna på våra kroppar, girls! Var sak har sin tid. Nu talar jag även till mig själv för det var ju själve den vad det ska vara svårt att inte vara så förbannat duktig hela tiden!

När får jag andas igen?!

Tejpen ska, liksom efter bukplastiken, bytas en gång i veckan i tre månader. Gördeln med ben ska sitta på i 6 veckor totalt och den tredelade i 4 veckor totalt. Sen får jag andas!

Färdigopererad, nu börjar den mentala resan!

En slutkontroll i augusti kvar och efter det hoppas jag kunna börja min nya resa. Min nu-ska-jag-bara-mentalt-vänja-mig-resa. Vänja mig vid min nya mage (den är nästan helt platt, lycka!!!), vänja mig att jag inte kommer att få ont i ryggen lika ofta som tidigare, vänja mig vid att bygga upp core inifrån och ut (igen) och kanske äntligen vänja mig vid att jag inte behöver hålla in magen längre och använda bylsiga tröjor! Att bara få vara i den kropp jag bor i och vara lycklig och vara mig själv, nöjd och hel och stolt, med den kropp jag har och hur jag tagit hand om den! Helt enkelt, ge min nya fina mage all den respekt och kärlek den förtjänar, för resten av mitt liv.

Tjingeling.

 

Foto: Christine Eklund

Facebook
Google+
Twitter
LinkedIn
Pinterest
Stäng meny