flygplats, livet, reflektioner, uppförande, impulsivitet

Gå-emot-strömmen-sjukan!

Vuxna människa, uppför dig!

Hej på er,

Varför drabbas jag så ofta av gå-emot-strömmen-sjukan när jag befinner mig på platser där man förväntas uppföra sig? Ni vet, där man som vuxen förväntas vara som alla andra. Typ utanför hemmet. Ja, kanske är kören ett undantag. Där skulle nog ingen höja på ögonbrynen om jag impulsivt skulle ta ett litet danssteg eller brista ut i ledmotivet till Lejonkungen bara för att en av uppsjungningsövningarna påminde så mycket om den att jag bara inte kunde hålla mig!

Måste man alltid följa strömmen?

Som på en flygplats. Där folk snällt sitter och väntar på boarding. Där folk antingen läser Dagens Industri, låtsas att de läser Dagens Industri, knappar på sin dator, stirrar i sin telefon eller stirrar ut i tomma intet. Där man helst, så långt det är möjligt, sitter så långt ifrån varandra man kan. I alla fall i början, innan hallen fylls av folk. Gud nåde om man skulle stöta till någon liksom! Undantaget sker när damen i den fina skjortan ropar ut i högtalarna att det är dags för boarding. Då är det rena High Chaparral och folk förvandlas till armbågsknuffande monster! Särskilt om det inte finns några bestämda sittplatser på planet! Oj oj! Som en eftermiddag efter löning på Gekås i Ullared!

Men innan allt det där, medan vi fortfarande sitter i vänthallen med 2-3 tomma stolar emellan oss, då kommer den, sjukan. Ni minns väl Sune som fick skrik- och gapsjukan när han var på biblioteket? Nå, denna är annorlunda. Denna sjuka eller snarare tanke kommet från ingenstans och en liten röst säger åt mig att sätta mig trångt intill någon, trots att det finns gott om platser bara för att se hur besvärad personen, offret, blir. Idag gick tankarna ännu längre. Tänk om man dessutom, likt ett barn, skulle säga: Hej. Vad heter du? Vad gör du för nåt? Skriver du på din dator? Vad skriver du för något? Varför det? Osv.

”Som ett brev på posten” – ett nergrävt uttryck?

Nu kommer en jättelång parentes. (En gång för många år sedan, när jag var mycket yngre, men ändå så pass gammal att jag förväntades uppföra mig vuxet, skulle jag ta bussen hem från centrum. Det satt bara fem personer på bussen och som ett invant mönster satt alla såklart vid var sitt fönster. Gå-mot-strömmen-sjukan kom som ett brev på posten! Ja, på den tiden, när det faktiskt var Posten som delade ut posten. Och den här gången kunde jag inte stå emot! Så trots alla lediga platser, valde jag ut ett offer och satte mig bredvid henne…jättenära såklart. Hon blev ganska besvärad. Flyttade sig lite, typ fem millimeter, åt fönstret och tittade menande ut över den relativt tomma bussen. Just då bekom det mig inte ett dugg. Det var ett test och nu hade jag genomfört det. Och jag tror inte tanten tog så mycket skada…)

Skillnaden mellan Sune (ja, ni vet, Håkan Bråkans storebror jag nämnde förut) och mig, i alla fall på flyplatsen; jag kunde stå emot instinkten. Den här gången. Men det var en rolig tanke.

Tjingeling!

 

Foto: Christine Eklund

Facebook
Google+
Twitter
LinkedIn
Pinterest

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng meny