Beslutet

Beslutet om bukplastik – som på nåt vis togs av sig själv…

10 februari 2017 – Magnetröntgen av ryggen

I tisdagsmorse var jag på Unilabs i Malmö och fick gjort en MR, magnetröntgen. Hujedamej. Liggandes på en brits skulle man föras in i en cylinder, tack och lov med fötterna först och cylindern var öppen även i fotänden “om jag skulle tycka det känns bättre…” Bussigt. Jag fick hörlurar på mig och jag hoppades att jag skulle kunna välja hårdrock (högt som tusan så jag skulle glömma var jag var) men nej, de kunde bara erbjuda radio. Jag blundade. Från början till slut. Hade jag tittat hade jag nog fått panik. Lite lätt klaustrofobisk är jag allt. (Yeah, that’s an understatement!) Hujedamej. Sista minuterna, längsta 10 minuterna jag någonsin upplevt, började paniken krypa på mig. Ändå tvingade jag mig att andas med magen hela tiden, lyssna på radiorösterna i hörlurarna och slappna av. Men som sagt, mot slutet var det svårt. Hade en panik-knapp i handen, men slapp använda den. Än har jag inte fått några provsvar.

Jag har varit hos kiropraktorn två gånger nu. Han tycker jag svarar bra på behandlingarna och de ska också titta på provsvaren från Unilabs så fort de kommer. Ska väl även träffa ortopeden igen för att gå igenom med honom hur MR-resultatet ser ut. Får hoppas det inte är nåt fel på ryggen, helt enkelt.

Övertygelsen kommer smygande

Det preliminärbokade datumet den 18 april på kliniken känns mindre och mindre preliminärt och mer och mer som att jag har bestämt mig för att genomgå en operation. Tyvärr kommer det innebära att jag inte kommer att kunna vara med och tävla med kören i NM i Karlstad den 6 maj vilket känns jättemärkligt. Samtidigt, nej, jag vill heller inte skjuta upp det ytterligare, läkningsprocessen efteråt är lång och då skulle mycket av vår semester “försvinna” och gå åt till läkning, tänker jag.

Som sköterskan, på andra kliniken jag var på, sa: När en man kommer till kliniken och bokar en tid för operation frågar han: När har ni tid? Okej, jag tar den. När en kvinna kommer dit och ska boka måste hon tänka på kommande fotbollscup, att det ska passa med jobbet, då ska jag på en mässa, utflykter på dagis, kort sagt, det ska passa in med resten av livet istället för att bara prioritera sig själv! Typiskt manligt kvinnligt, antar jag. “Åh, jag skulle kunna skriva en BOK om det” sa sköterskan. Ja, det tror jag säkert. 😀 Nåja. Följetongen fortsätter.

 

ryggrad, ryggkotor, ryggsmärta, ländrygg

15 februari 2017 – resultat av magnetröntgen

Har varit hos kiropraktorn igen. Vi tittade på röntgenbilderna tillsammans. De visade tydligt en svaghet i de tre nedersta diskarna som var lite nerslitna och svagare än resten. Det betyder att de friska diskarna är mer vätskefyllda och nervtrådar och sånt löper som de ska medan de tre sämre diskarna sitter mer “fast” i ryggraden och nerver har svårare att komma fram. Det är ärftligt så jag hade inte kunnat göra något åt det. Det är tydligen inte heller säkert att graviditeterna har försämrat läget. Det man kan göra är att fortsätta träna men, som kiropraktorn sa, “korsetten” måste stärkas, dvs magmuskler. Som jag inte har. För att jag har en delning. Han lät inte längre lika tveksam till en bukplastik (min tolkning).

Ortopeden plockade inte ens fram röntgenbilderna. Han var bara intresserad av att tala om för mig att jag hade fel. Han nämnde ingenting om några svaga kotor. Vem trodde jag mest på? Inte så svårt. Det blev mitt beslut. Jag meddelade kören att jag inte kommer vara med på NM i maj och genast kom tankarna. Var det rätt beslut? Har jag gjort fel? Har jag tänkt fel? Jag saknar redan kören, men det gör mer ont att tänka på att vara med och repetera och sedan inte få tävla! Samtidigt känns det skönt för nu kan jag fokusera på att bli stark i kroppen. Varför har jag då dåligt samvete? Det var inget lätt beslut. Att plötsligt sätta sig själv i första rummet. Att bestämma sig för att fullfölja detta. Innerst inne vet jag att jag gjort rätt, men ändå känns det fel. Ändå gnager det och gnager och gnager. Hur svårt kan det vara att för en gångs skull prioritera sig själv? Tydligen ingen enkel match. Suck. 

Och så lite sjukgymnastik på det

Efter ortopeden fick jag erbjudande att gå till en sjukgymnast som dessutom var mammamagecertifierad (vilket jag gjorde, fick lite träningsråd och fick veta att jag hade en 1 cm muskeldelning…). Om jag ville försöka få operationen betald krävdes det att jag verkligen försökte allt (i min värld tyckte jag att jag redan var där) och skulle även, om jag ville, få en tid till ytterligare en kirurg för bedömning. Men tiden gick fort och den 18 april kom allt närmre.

Konsten att ge upp…

Allt kändes nu så utdraget och långt och jag var så trött på allting att jag faktiskt gav upp. Jag gav upp, jag hade bestämt mig, jag skulle betala för min operation själv. Jag skulle genomgå en bukplastik.

17 april 2017 – Så var plötsligt dagen före operation här!

Förbereder mig mentalt inför imorgon… Är faktiskt lite nervös… Har packat en väska och all logistik är ordnad. Jag ska vara på kliniken kl 7 imorgon bitti. Tack och lov är dottern ledig, kommer hit ikväll och sover över så slipper vi väcka minstingen. Sambon kör mig innan han kör vidare till jobb. Operationen tar cirka två timmar och jag stannar kvar över natten. Brrr…

Läs mer om operationsdagen här.