Hur allting började

Tiden före beslutet – Hur allting började

24 juli 2012 blev jag mamma för tredje gången. Jag var då 42 år. Sent i livet, visst var det, men allt gick bra. Jag har alltid, alla tre gångerna, haft tur med att allt gått oförskämt smidigt, både graviditeterna, förlossningarna och återhämtandet. Det jag däremot inser nu, när jag ser i backspegeln, är att smärtan i ryggen faktiskt började redan när jag väntade tvåan…som är född 2003 (!). Tänk så fort man glömmer… Nu när jag tänker efter gick jag ju då till och med ner i tid och arbetade endast 50 % (hade även då kontorsjobb). Så ja, smärtan i ryggen har för mig varit relaterad till graviditeter, smärtan i ryggen har varit en stalker ända sen 2003 och det är början till min resa till beslutet om att låta genomföra en bukplastik. Med min historia hoppas jag kunna nå ut till alla er som har funderingar kring eller erfarenhet av en bukplastik.

23 augusti 2012

Jösses, så stressad jag är över allt som måste göras och borde göras! Lilleman är bara drygt en månad och vi befinner oss mitt i en flytt! Livet handlar just nu om att städa den gamla lägenheten, visa upp den för än den ena än den andra eventuellt nya hyresgästen, passa tider med folk som vill handla möbler jag annonserat på Blocket och samtidigt försöka få ordning i nya lägenheten. Dessutom måste jag traska bort till BVC en gång i veckan, amma och hålla den lille när han skriker och ja, pust, jag har mest dåligt samvete hela tiden just nu faktiskt. Igår fick jag dessutom så jäkla ont i ryggen att jag grät, fy fasen, vet inte vad jag gjort, en kombination av allt skulle jag tro så idag var jag hos kiropraktorn, fick bannor och behandling så nu ska jag väl bli bra igen hoppas jag. Men jag stressar för mycket och måste lära mig att ta en sak i taget och att framför allt ägna tid åt den lille! Tänk att jag är 42 år gammal och fortfarande har saker att lära mig…… 😉

Försökt att eliminera stress med träning

För att få bukt med stress och när livet hade landat lite började jag träna. Jag tränade som en galning, fler gånger i veckan och jag älskade det! Lilleman gick upp i vikt medan jag gick ner, kanske lite för mycket. Allt i livet handlar ju om en balans, har ni tänkt på det. En bra balans av allt så mår man oftast bra. Men någon balans hade jag väl egentligen inte, jag var så målinriktad på att bli återhämtad, smal och få tillbaka orken. Det var Indoor walking, powerwalk, Zumba, Sh’bam, Tabata och ja, you name it. Det var så kul att vara igång igen! Och jag var ju så duktig (…)!

Baltimore

Sweet Adeline Convention

6 juni 2013

Vår dirigent har skrivit ett meddelande till mig på Facebook; “CHRISTINE, du ska stå på scenen i Baltimore!” What?!!

På avslutningen inför sommaruppehållet 2013 fick kören, Pearls of the Sound, besked på att vi hade fått ett så kallat wild card och skulle få tävla i VM i Baltimore hösten 2014! Idén om att först besöka New York kom upp och i planeringen kring den utmanade min kära vän och tillika reskompis mig att vi skulle springa i Central Park! Springa?! Jag?! Aldrig i livet! Jag. Springer. Inte. Punkt. Möjligtvis kan jag eller cykla men springer, det gör jag inte. Så gick veckorna och väninnans ord klingade kvar som ett eko i skallen. Trotset bleknade allt eftersom veckorna gick och plötsligt en dag bestämde jag mig, jo minsann, jag ska springa i Central Park! Jag ska göra en Phoebe! 🙂 Så jag började löpträna, små små steg i taget, jag ville inte, som vid tidigare försök genom åren, ge upp, jag hade bestämt mig! Det gick bättre och bättre och genomslaget var när jag en dag sprang till jobbet på morgonen (ca 5 km) utan att tänka tankar som fy, vad jag pustar, nu måste jag få ordning på andningen, sådär ja, ett steg i taget, får inte bli trött, andas i takt med stegen osv osv. När jag nästan var framme upptäckte jag att jag hade tänkt på helt andra saker! Lycka!!! Så jag sprang och varvade löpträningen med Indoor walking. Life was good! Och det viktigaste, jag gjorde en Phoebe Buffay i Central Park!

Och så gick det nedför igen…

Efter en mässa i Stockholm fick jag ont i halsen. Jag fick hosta. Inget konstigt med det, förutom att hostan varade i 13 veckor! Jag kunde inte springa! Allt jag hade byggt upp var förgäves kändes det som. När jag äntligen blev frisk, en miljon undersökningar och prover senare (…) provade jag på att börja löpträna igen. Det var då helvetet bröt ut. Plötsligt kunde jag inte springa utan att få ont i höften. Jag fattade ingenting och ignorerade det såklart. Man har väl fött barn… Och fortsatte springa. Varje gång jag närmade mig jobbet hade jag så ont i höften att jag fick sista biten! Jag hade fått en inflammation i slemsäcken i höften. Jag skulle vila! Suck! Det var nu april 2015.

Första gången jag hör talas om diastasis recti…ever!

Det var i denna veva, en månad senare, som jag genom Olga Rönnbergs MammaFitness, som jag följde på Facebook, fick reda på att det finns något som heter diastasis recti, magmuskeldelning. Något jag aldrig hade hört talas om förut. På riktigt. Ingen har någonsin informerat mig om det. Jag har varit gravid tre gånger, hur kan denna information gått förbi mig? Varför informerar de inte om sånt på mödravårdscentralen för? Fullständigt korkat! Min första reaktion: ilska! Min andra reaktion: tveksamhet. Händer detta mig? Är det det jag har?! Är det därför jag har ont i ryggen? Och när började det i så fall?! (Jag har faktiskt, nu i efterhand, uppmanat min barnmorskemottagning att informera kvinnor om detta!)

Diastasen konstaterades

Jag tog mod till mig och beställde tid hos en naprapat. Jag hade en magmuskeldelning, ingen tvekan om det. – Och det var tur att du kom hit idag, annars hade du snart fått opereras. What?!! Jag tog med hennes små fjuttiga övningar hem (nä, de var bra, men inte mycket till indoor walking eller löpning om man säger så, jag menar, jag är ju duktig och ska ju göra allt snabbt, intensivt och perfekt…) och försökte göra dem så gott jag kunde (läs: tog mig tid). Jag tyckte dock inte jag kom någonstans. Min putande fem-månaders-gravid-mage hängde sig envist kvar (oj, vad man blir världsbäst på att dölja sin mage med bylsiga kläder) liksom smärtan i ryggen. Jag hade kört fast och tog därför kontakt med en MammaTränings-utbildad (Katarina Woxneruds metod) PT på “mitt” gym. Och vet ni vad, det gjorde nytta! I drygt ett år kämpade jag på och till slut fick jag mersmak, jag ville mer! Jag ville utveckla det vidare. Det var dags för en ny strategi.

Bukplastik

Vilket proffs man blir på att dölja magen… Igenkänning på det..?

31 mars 2016 tog jag således kontakt med MammaFitness-mamman själv; Olga Rönnberg. Jag gillade hennes metoder, de verkade vettiga och jag var nu redo att prova dem.