Research och undersökningar

Tiden före beslutet – Research och undersökningar

10 september 2016 – Känsla av hopplöshet

Lilleman fyllde 4 i sommar. Tiden går så himla fort när man har en så livlig krabat som han. 🙂 Skulle hjälpa honom att duscha idag, inget konstigt med det. Bara det att när jag böjde mig fram för att duscha av schampo och tvål och sedan skulle sträcka mig igen, tog det flera sekunder innan ryggen kändes okej igen. Så där är det mest hela tiden. Jag orkar stå upp och jobba på kontoret kanske en kvart i taget, sedan måste jag sätta mig. Jag har börjat använda mitt AbHealer bälte igen, det ger ett väldigt skönt stöd. Men jag vill inte behöva använda något stöd! Jag är så himla trött på att ha ont hela tiden! Ska det verkligen vara så här. Ska man godta detta? Finns det verkligen ingen anledning till varför det gör så ont utan det bara är fortsatt träning som gäller? Just nu känns det ganska hopplöst, det känns som jag provat allt!

Vi ska till Las Vegas med kören, vi ska tävla i VM. Dottern ska följa med. Det är så himla roligt och jag ser jättemycket fram emot det och än klarar jag att studsa runt och sjunga och göra koreografi (jag står på första ledet, lycka!) men när vi står still, då måste jag hela tiden tänka på min hållning. Ibland orkar jag inte utan måste sätta mig. Ibland känner jag mig som jag vore 95 år gammal. Jag är bara så trött… 

sweet adelines international, las vegas, vm, guldmedalj, barbershop, körsång

14 oktober 2016 åkte vi till Las Vegas. Hela våren och drygt två månader efter sommaruppehållet har vi övat och övat och övat på vårt tävlingspaket. Och nu var dagen för avgång här. Konstig känsla. När man bokar är det så otrooooligt långt fram och sedan, hux flux, så är dagen här! Förutom tävlingskläderna har jag även packat det näst viktigaste; min AbHealer!

17 oktober 2016

Imorgon tävlar vi! På MGM Grand. Magiskt. Jag ska stå på samma scen som Barbra Streisand, min förebild! Det ska bli jätteroligt och samtidigt är jag lite orolig. Jag fick världens urladdning idag. Vi stod och repeterade i en av de enorma salarna på MGM. Allt är stort i USA… Jag hade så himla ont i ryggen och jag fick en sån panikångest! Skrämde verkligen slag på mig! Vi ska ju tävla…imorgon!!! Så jag lät det vara, jag lät det pågå, tio minuter, tio minuter till…ja, det varade i säkert 45 minuter innan det började ebba ut och jag åter igen kunde hämta mig. Det var helt enkelt bara till att ta nya tag. Skärpning Christine! Gå nu och gör din grej!

Den 24 oktober var vi hemma igen. Lite tyngre packning när vi skulle hem än när vi åkte. Ja, inte för allt jag hade shoppat utan för att guldmedaljen vi vann vägde så oerhört mycket! Hihi. 🙂 En riktig ljusglimt mitt i mag-resan.

Las Vegas, sweet adelines, nordic light region, guldmedalj, pearls of the sound, vm, körsång, barbershop

Gold Medal!

Ångest, dålig kost och till slut; Back to life!

Det tog lång tid att komma tillbaka till god kosthållning och träning när vi kom hem. Men trots ångesten gjorde jag inget åt det. Ibland är det lättare att vältra sig i sin misär än att bryta den och göra något åt det. Har ni tänkt på det nån gång? Ångesten lindrades dessutom väldigt mycket tack vare alla blommor, gratulationer, kramar och till och med tårta jag fick hemma och på arbetet. Så i det stora hela mådde jag nog ändå ganska bra även om det dåliga samvetet plikttroget gjorde sig påmind då och då.

Den 7 november hade jag vältrat mig nog, nu var det dags att masa sig till gymmet igen. No mercy! Den hösten kämpade jag vidare med träningen och hoppades fortfarande att ryggen skulle bli bättre och att delningen skulle gå ihop mer och mer. Jag mådde bra, som alltid, av träningen, men inga mirakel skedde. Under årsskiftet började tankarna på operation komma mer och mer. Var det mitt enda hopp? Hade jag provat allt jag kunde? Hade jag tränat tillräckligt länge? Fanns det verkligen inget mer jag kunde göra?

19 januari 2017 – fortsätter kämpa, motgång efter motgång

Idag ska jag på konsultation på en plastikkirurgklinik, rekommenderad av en bekant, för en eventuell bukplastikoperation. Nu har jag funderat, tränat och ältat detta så länge och så mycket att jag känner att jag måste åtminstone ta reda om jag kan göra något åt framför allt ryggen. Därför frågade jag även, vid olika tillfällen, två bekanta som genomgått en sådan operation. Hade du ont i ryggen innan operationen? Hade du fortfarande ont i ryggen efteråt? Båda berättade att de upplevde att eftersom de fick bättre hållning, också blev bättre i ryggen efter. För mig är det ett funktionellt problem mer än ett kosmetiskt men att övertala allmänvården det, ja, det har jag, genom att söka runt på Internet, förstått inte är det lättaste! Det är ju bara en graviditetsskada, ingenting att gå i taket för. Jag har ju tre vackra underbara barn, vad gör väl det att magen putar ut? Och ont i ryggen. Äsch, sjåperi, det har väl typ halva befolkningen. Nåja, vi får se vad de kommer fram till i eftermiddag. Jag är helt enkelt trött på att ha ont i ryggen och att det bara blir värre! Kanske kan de hjälpa mig, kanske är inte problemet så stort som jag tror.

Har också, genom en läkare, försökt få remiss till ett ultraljud. Jag drar i alla tåtar och funderar på om jag kanske har sammanväxter (adherenser) i magen. När jag var sju år gick jag igenom två operationer då blindtarmen brast och det blev en ganska stor grej av det. “Du har inga sådana symtom” fick jag till svar i chatten med läkaren. Okej. Hur kan han veta det? Genom sladden till datorn? Normalt gör man, mig veterligen, vid misstanke av muskeldelning och adherenser både ultraljud och skiktröntgen. Min muskeldelning är ju dessutom konstaterad av naprapat. Men man orkar bara kämpa till en viss gräns. Funkar inte detta får jag helt enkelt börja om med träningen och göra om och göra rätt och inte ha för b r å t t o m!!! Kanske till och med ta hjälp av en mammamage-certifierad PT på gymmet igen som kan hålla koll på att jag gör rätt. En sak i taget, först kliniken kl 15:30 idag. Håll tummarna.