Korrigering – operationsdagen

14 mars 2018 – dagen för korrigering är här

 

Klockan stod på 04:25 när jag gick upp från sängen. Lika bra det, så spänd som jag varit i flera dagar nu, var det skönt att dagen för operation var här. Eftersom jag skulle vara fastande var det bara till att ta på mig de kläder jag kvällen innan lagt fram. Borstade tänderna, utan att dricka något vatten, tog på ytterkläderna och gick sedan ut och ställde mig på busshållplatsen. Det var mörkt, det var kallt men ändå skönt på nåt vis, jag kände mig lätt som en fågel, smått nervös men lättad. Fåglarna sjöng så vackert och liksom sa god morgon till mig.

2a bussen för dagen…

Bussen tog mig ner till centrum där jag i lugn och ro kunde gå till perrongen där tåget mot Malmö stod och väntade. Biljett till både buss och tåg förberedde jag dagen före så att jag inte skulle ha några tidshinder denna morgon. Tidhinder och ovisshet hade bara gjort mig ännu mer nervös. Jag vill var förberedd och veta var jag ska och vilka tider jag ska infinna mig var.

Tåget rullade iväg och jag hade ivriga förväntningar att jag skulle ha massor med tid att skriva. Det blev inte så. Det som lugnade mig mest och det jag mest behövde under tågresan var att läsa boken jag hade med mig. Att läsa om en fiktiv persons liv och händelser fick mig att tänka på annat.

Vackra fasader i Malmö

Redan tjugo över sex var jag framme i Malmö, jag skulle inte vara på kliniken förrän sju. Så jag gick i sakta mak, tog lite bilder av några vackra byggnader jag gick förbi och kom till slut fram till porten upp till kliniken. Jag var osäker på om någon skulle vara där redan vid denna tid men chansade på att ringa på klockan i alla fall. Jodå, där var personal, kanske nattpersonalen, hur som helst öppnade de för mig och jag gick in. Istället för att ta hissen upp till femte våningen bestämde jag mig, mest för att göra av med lite adrenalin (!), för att ta trapporna. I min iver tog jag till och med en trappa för mycket och jag fick gå ner en våning igen. Haha. Hjärtat slog hårt när jag var uppe, en kombination av nervositet och kanske dålig kondis, antar jag, hm. Där fick jag ringa på en ny klocka, dörren öppnades och jag visades in i väntrummet.

Eftersom jag var så tidig tog det en stund innan någon kom och pratade med mig, så jag ringde min sambo ett tag. Han sov men känslan av att ändå ha fått växla några ord innan jag skulle in och sövas gjorde att jag inte brydde mig om ifall jag störde hans sömn. Självklart höll han med. Jag ville inte tänka så, det vill man aldrig, men det är ju ändå en viss risk med att sövas och jag ville åtminstone ha fått säga god morgon och jag älskar dig innan jag blev förhindrad att ringa fler samtal.

En sköterska kom och gick igenom hälsodeklarationen med mig och efter det blev jag visad in till ett rum där det redan låg en kvinna som skulle åka hem samma dag. Hon såg trött ut och verkade falla i och ur sömn så jag störde henne inte. Jag vet ju själv hur man känner sig dagen efter en operation, man är inte så kaxig direkt. Jag fick en korg med ”ombyte” det vill säga morgonrock, strumpor och tofflor och beordrades gå i och duscha i desinficerande tvål. Nervositeten kröp på igen och jag fick anstränga mig för att försöka andas bort den. Duschen var skön och avslappnande och när jag gått tillbaka till rummet igen kom sköterskan med en ”cocktail” av mediciner.
Jag fick nål i armen och ett påkopplat dropp vilket jag ifrågasatte. Jag kan inte minnas att jag fick något dropp förra gången, när jag fick gjort stor bukplastik april 2017. Sköterskan såg orolig ut, ”du är väl fastande?” frågade hon förskräckt. Jodå, visst var jag det. Så det var som det skulle helt enkelt.

Eftersom det tog ytterligare ett tag innan något hände såg jag inget annat råd än att åter plocka upp min roman och läsa lite. Det blev en hel del sidor men så plötsligt fick jag veta att läkaren hade kommit. Nu var jag dock inte nervös längre, jag kände mig lugn och trygg och väldigt omhändertagen. Läkaren kom och jag fick följa med till hans rum där han tittade på magen och avgjorde, av det han såg, vad han skulle behöva åtgärda och ritade mig på magen därefter. En cirkel på svullnaden ovan naveln, massor med streck på den irriterande svullnaden under naveln och så två cirklar på sidorna. Som att markera ut vilket kött på en gris som är bäst…

Sedan bar det iväg till operationssalen där jag fick hälsa på de trevliga narkossköterskorna. En arm ut i varje bygel. Var det inte bara ena armen sist, högerarmen, hann jag tänka när en av personalen sa att jag skulle få något som gjorde mig rejält yr. Vad konstigt, tänkte jag, borde jag inte få något som söver mig istället och kände plötsligt en våg av kraftig yrsel. Oj, den slog på snabbt, mumlade jag. De tyckte nog inte jag samarbetade för jag blev ombedd att tänka på något trevligt. Min spralliga femåring, sa jag och skrattade och somnade sedan.

Tillbaks i gördeln igen…

 

Bästa efter operationen – kaffet!

Jag vaknade i sängen i rummet iklädd gördlar och undrade hur jag hamnat där. Vem har tagit på mig allt det här? Jag frös och drog filten närmre omkring mig. Klockan var bara lite efter 12 vilket förvånade mig oerhört. Här hade jag spenderat hela måndagen och tisdagen med magont på grund av nervositet, sovit dåligt på nätterna och sist, när jag också opererades tidigt på morgonen, vaknade jag inte ordentligt förrän cirka halvtre på eftermiddagen. Men jag var inte pigg. Och inte särskilt kaxig heller. Däremot kaffesugen! Så jag fick in lite yoghurt, en kopp kaffe och en smörgås och åt det, först med riktigt god aptit, men den avtog ganska snabbt. Jag blev fort mätt och var fortfarande oerhört trött.

Det var en mindre operation denna gång och jag skulle inte stanna över natten. Det visste jag och det stressade mig lite för jag visste inte riktigt hur länge jag fick stanna. Ett problem jag skapade själv för givetvis skulle de inte slänga ut mig på gatan fyra timmar efter operation! Men jag ville ändå för mig själv säkerställa att allt var som det skulle och frågade sköterskan om jag får stanna ett tag till. Hon skrattade lite och sa att det ska jag naturligtvis göra. Nästa gång jag vaknade var klockan ungefär halvtre.

Strax efter fyra kom min sambo till Malmö. Jag var jättehungrig och läkaren var inne på en ny operation så vi bestämde oss för att jag skulle få lite mat och invänta läkaren en stund till så att jag kunde prata med honom innan jag skulle åka hem. Skulle det dröja för länge skulle jag behöva ta det på telefon, men det kändes bättre ”in person” så jag blev lättad när han plötsligt dök upp. Det var skönt att min sambo satt med, det kan jag varmt rekommendera, ja, inte min sambo då (!), men att ni har en familjemedlem eller nära vän med er när ni blir briefade efteråt. Åtminstone jag är så seg och trött när jag vaknat upp ur narkos att jag har svårt att komma ihåg allt han sa. Nu fick jag hjälp att minnas vad läkaren sa att han hade gjort under operationen.

Det första läkaren intygade var att operationen verkligen inte var ogjord, ännu en bekräftelse för mig som misstänkt att det inte stod riktigt rätt till med den hårda svullnaden jag fått. En otrolig lättnad. Av någon anledning kändes det lite ”banalt” om jag ”bara” skulle ha fått fettsugning. Ja, som jag skrivit tidigare, exakt vad ska fettsugas? Jag kunde inte begripa det riktigt eller vad det skulle hjälpa den hårda svullnaden som stört min vardag. Så jag var lättad, det var jag. Det var ärrbildningar (osäker på om det bara är ärrbildningar från bukplastiken eller om det också kan ha varit från mina tidigare operationer) samt inkapslad vätska och det hade han nu tagit bort.

Vi gick igenom lite praktiskt som hur länge jag skulle behöva vara sjukskriven, han trodde att veckan ut och en vecka till så som jag förvarnat på jobb skulle vara lagom. Träning är naturligtvis helt uteslutet. Gördlarna, det vill säga en sån där hel med ben samt en tredelad gördel över det, ska sitta på dag och natt till återbesöket 3 april. Minst. Men promenader, det måste väl vara okej, korta promenader? Jag fick blankt nej. Och när jag frågade hur länge jag inte fick ta några promenader, så att säga, svarade han två veckor. TVÅ veckor?!! Jag trodde han skämtade men han såg allvarlig ut när han sa det. Allvaret av att jag verkligen måste ta det lugnt denna gång sjönk sakta in. Nu får det inte bli fler komplikationer.

Halvtvå stod klockan på när jag äntligen somnade första natten hemma (såg jag på appen jag använder; Sleep Cycle). Inte så konstigt. Ovanan att ligga på rygg och dessutom fick jag inte rätt på alla förbannade kuddar. Jag grejade och grejade, hämtade allt fler kuddar och till slut ett stort täcke som jag vek ihop och lade under madrassen vid huvudänden för att komma upp ordentligt och åtminstone försöka förnimma en liknelse av en sjukhussäng som går att höja i huvudänden. Kuddhögen under knäna var så hög att benen pekade rakt ut. Det var inte skönt. Och så grejade jag lite med det. Hela tiden medveten om att jag var nyopererad och kände hur det spände i magen. Fint, visst, bara fördärva hela operationen med en massa jäkla kuddar! Men som sagt, till slut somnade jag. Om det var av utmattning eller uppgivenhet kan jag inte säga.

Första dagen hemma efter operationen var jag uppe samma tid som min sambo och femåring som skulle iväg till jobbet och dagis. Jag fick hårda restriktioner att ta det lugnt, min sambo känner mig väl och sa till mig ännu en gång för säkerhets skull. Hela förmiddagen ägnade jag åt att kolla lite mail och svara på en del frågor och till slut kunde jag inte hålla mig vaken längre. När jag vaknade nån gång på eftermiddagen igen var jag vrålhungrig. Det är ju inga mängder mat jag får ner när jag äter direkt, gördeln trycker åt hårt. Jag hade förberett en fiskgratäng några dagar innan som jag satte in i ugnen och tålmodigt fick vänta på i en halvtimme innan den var klar. För att inte dö av svält (okej, en lätt överdrift kanske) drack jag lite smoothie medan jag väntade. Det var nu jag plötsligt kände hur varm jag var. Jag hade fått feber. Säkert en reaktion på allting, kände mig fortfarande ganska trött och hängig och som sagt mycket varm. Åt min middag och tog det sedan lugnt i soffan resten av eftermiddagen till familjen kom hem.

fettsugning

Dagen efter kände jag mig piggare och hade ingen feber längre, som det kändes. Så lätt det är att ta nya tag direkt! Ja, men nu mår jag bra. Hej och hå, nu sätter vi igång och gör nåt! Fasen, vad svårt det ska vara att ta det lugnt. Jag måste ständigt påminna mig själv. Efter luftandet och duschen idag såg jag att det redan hunnit bildas vätska över området under naveln och varningen gick rätt in, ryggläge och vila måste verkligen få ta mer plats just nu. Jag kan inte ignorera det! Kikade nyfiken på resultatet och passade såklart på att ta lite bilder. Jösses, vilka blåmärken! Nåja, man är väl en tuff brud…i vit förpackning…

När jag skriver detta är det lördag och hela familjen är hemma, det är mer liv i huset och det är på ett sätt ganska skönt. Alla har en sån förståelse för att mamma är trött just och behöver vila, ja, tonåringarna greppade det ganska fort men även femåringen har gjort framsteg faktiskt.

Tjingeling!

Före- och efterbilder

bukplastik

Bilderna tagna dagen före och dagen efter korrigering.