min far - min hjälte

Min hjälte har tystnat

En blogg utan bilder, det går väl inte..?

Hej på er,

Tänk så mycket enklare det skulle vara att driva en blogg utan bilder. Det skulle gå så mycket snabbare och man skulle få ur sig allt man vill ha sagt i ett nafs! Då skulle jag kunna berätta för er att jag för cirka 4 veckor sedan förlorade min far varför jag inte haft skrivlust på ett tag.

Nå. Nu skriver jag ju i alla fall och vi får väl se om jag lägger in bilder i efterhand, men jag skriver först och fort, för jag behöver verkligen få ur mig allt just nu! Dessutom är vi ju visuella varelser och som sådana kräver vi total upplevelse av både text och bild. Så vi ser var detta inlägget landar i.

Varför berätta för “hela världen”?!!

Nu kan man kanske tycka och undra; varför berätta för “hela världen” att min pappa har gått bort? Jo, för jag vill berätta för hela världen om min pappa just för att han var min pappa! Han har gjort många avtryck under sin livstid och detta är mitt sätt att minnas honom så som han var för mig och hylla honom på mitt sätt.

Min fars oväntade handlingar

Att växa upp med en man som min far var en utmaning för oss fem syskon. Jag fick inte alltid så mycket uppmuntran eller bekräftelse på när jag gjorde något bra, när jag var liten. När mina syskon började komma, jag är äldst, klarade jag mig ganska mycket på egen hand, var ofta ute och lekte med kompisar och ja, tänkte väl inte så mycket på det just då. Men när jag var åtta och drabbades av brusten blindtarm och faktiskt, utan dramatisering, var nära att dö, då var det pappa som satt vid min sida. Hela den sommaren. I en poesibok jag fick den sommaren, för mina vänner att skriva i, skrev jag själv på en av sidorna “Nu ligger jag på sjukhuset, det är tråkigt, man får ibland hem-längtan.” Och trots att jag gick ut hårt i min beskrivning av hur min uppväxt var, visste jag att jag var älskad. I samma poesibok skrev min far 2 år senare: “Tjat, böner, gnat eller gräl, kan på inget vis hjälpa dig. Var ärlig och släpp loss din själ och du hittar rätt på livets stig. Men glöm ej glimten, den gör dig väl, om du ej förstår – fråga mig. /Far” Jag var elva då och förstod kanske inte riktigt innebörden av orden, men jag antar att han försökte uppmuntra mig, på sitt sätt.

Min far – en överraskningarnas man

Livet med min far var med andra ord lite upp och ner. Ibland var det svårt att veta på vilket humör han var på. Vissa dagar var han riktigt sträng och andra, när vi till exempel var på någon utflykt, överraskade han oss med hamburgare från gatuköket, vilket, som ni kanske förstår, inte hände så ofta med sju personer i hushållet. Ibland köpte han till och med glass åt oss men då fick vi likadana allihop, någon gräns fick det ju finnas! 🙂

Min far och jag och vår “andra chans”

På senare år har vi, kan man väl uttrycka det, tagit igen alla svårare år under uppväxten och jag och min pappa hade en jättebra relation. Det är jag så oerhört tacksam för. Visst finns det mycket jag hade önskat jag hade hunnit säga till honom, saker jag hade velat fråga honom och prata med honom om. Så är det väl alltid, antar jag. En klok vän sa: “Men fortsätt prata.” Och så kanske det är. Han hör, om än han inte kan svara.

Min far inspirerade!

Till skapande

Min far var fotograf och jobbade ibland på museum. En dag kom han hem med två ark klippdockor till mig, oväntat vilket förgyllde gesten än mer. Ena dockan föreställde en vuxen kvinna och den andra en liten flicka. Båda var från 1800-talet och så även kläderna. Detta var starten på min “klippdocka-karriär”. Haha. Jag gjorde många egna klippdockor och kläder efter detta! Det blev en Carola-docka med alla de kläder hon hade på scen under början av sin karriär och jag gjorde även en Goldie Hawn-docka (även hon min idol på 80-talet) och designade olika kläder själv.

Till fotografering

Och som den fotograf han var försökte han även inspirera mig att fotografera. En dag fick jag låna hans kamera och fota de sista bilderna på rullen. Det var ett stort ögonblick! Hänförd “tvingade” jag ut mina två yngsta syskon som fick leka modeller och jag plåtade på. Det var upptakten till det fotointresse jag har idag och ett arv jag känner starkt att jag måste få föra vidare och låta det leva vidare!

Men inte så mycket till matlagning. . .

Förutom att han inspirerade mig på dessa nämnda kreativa sätt, försökte han också lära mig lite matlagning. Där insåg han dock ganska tidigt att det fanns begränsningar och gav upp om mig muttrandes “när du flyttar hemifrån kommer du antagligen koka upp tevattnet dagen innan och värma det dagen därpå…” Haha. Än idag är jag måttligt intresserad av matlagning, baka däremot, något jag fått av min mor, är min gissning. Hon är en gourmet vad gäller bakning må ni tro! Men jag hann lära mig hur man ugnssteker en hel kyckling och när det kommer till att göra brunsås är det få som slår mig på fingrarna, så det så! 🙂

Detta var min far – för mig

Som ni förstår, relationen mellan mig och min pappa på senare år, har jag värdesatt mycket. Och eftersom han komplimenterade mig ganska begränsat, betydde det så mycket mer när han väl gjorde det! Bara några veckor innan han blev sjuk, efter det att jag publicerat ett inlägg på bloggen om Skottland, skrev han till mig bland annat “Alltså…läser din blogg om Skottland. En fantastisk berättelse!” Att få höra detta, från min far, betydde så mycket för mig att jag knappt i ord kan beskriva.

När han blev sjuk och jag åkte in för att träffa honom, var det humorn, den speciella lite sarkastiska humorn han hade (som jag också tror jag ärvt en liten del av) som starkt lyste igenom alla slangar och det obehagliga vita skenet från taklamporna. Det sista jag sa (med glimten i ögat) till honom var: “Ja, du vet ju också hur man påkallar uppmärksamhet!” Det sista jag hörde min pappa säga var: “Ja, man får ju göra sitt bästa.” Denna humor och allt annat gott jag skrivit om idag, är det jag bär med mig i mitt hjärta och i minnet av honom.

Några sista ord

Dagen efter hans bortgång skrev jag följande dikt:

Fly away, my lovely!

The pain, the hurt, the ache in my chest,
although eased that you can finally rest.

Strength, stubborness and great advice you gave to me.
Dad, my hero, you forever will be!

Pappa. Du kommer alltid vara en del av mig. Jag älskar dig. För alltid.

/Christine

Dela på facebook
Facebook
Dela på google
Google+
Dela på twitter
Twitter
Dela på linkedin
LinkedIn
Dela på pinterest
Pinterest

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng meny